Inlägg taggade med "Författare"

Laura Esquivel är en mexikansk författare som föddes år 1950. Hennes kanske bäst kända roman är också hennes debutroman, Como agua para chocolate, och släpptes år 1989. Boken blev en enorm framgång i Mexiko, där den var den bäst säljande boken tre år i rad. Den gjorde även succé internationellt, och har översatts till över 20 olika språk, bland annat svenska. I Sverige fick boken titeln Kärlek het som chili. Boken har också filmatiserats, och filmversionen av boken släpptes år 1994, samtidigt som den engelska översättningen av boken publicerades. Den engelska titeln på både filmen och boken är Like Water for Chocolate.

I romanen, som utspelar sig i Mexiko i början av 1900-talet, mitt under den mexikanska revolutionen, får man följa dess huvudperson, Tita, och hennes livsöde. Esquivel använder sig av magisk realism, en genre som skapades av den colombianska författaren Gabriel García Márquez, och som sedan har använts av ett flertal andra stora författare, till exempel Isabel Allende från Chile. I Laura Esquivels roman yttrar sig den magiska realismen genom att Tita kan ingjuta de känslor hon känner i maten hon lagar. Om hon exempelvis bakar en tårta samtidigt som hon är mycket ledsen, kommer alla som äter av tårtan att känna samma sorgsenhet. Maten spelar således en mycket stor roll i boken, och varje del av boken (det finns sammanlagt tolv delar, namngivna efter årets månader) inleds med ett recept på en traditionell mexikansk rätt. I kapitlet lagar Tita rätten, och detta knyter på något sätt an till en viktig händelse i hennes liv. Om du skulle bli inspirerad av maten i boken, och vilja prova fler mexikanska rätter, kan du gå in på Matklubben.nu, där det finns tusentals recept från hela världen. Esquivel själv har sagt att hon fick idén till boken när hon stod och lagade recept från hennes mor och mormor, och att hon använde ett livsöde i hennes egen släkt som inspiration. Tita i romanen ska vara baserad på en gammelmoster till Esquivel, som förbjöds att gifta sig och tillbringade hela livet med att ta hand om sin mor.

Sedan framgångarna med hennes första roman, har Esquivel skrivit ytterligare sju romaner, varav den senaste publicerades år 2014.

Spanska författare är generellt relativt okända för svenska läsare. Av de spanskspråkiga författarna är det framförallt latinamerikanska författare som blivit välkända i vår del av världen, som Gabriel García Márquez, Isabel Allende, Roberto Bolaño och Julio Cortázar, för att bara nämna några. Men en spansk författare som i alla fall borde vara någorlunda bekant även för svenskar är Camilo José Cela.

De som inte kände till Cela sedan tidigare lärde känna honom som författare då han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1989. I juryns motivering kunde man bland annat läsa att han hade en rik och intensiv prosa, som med återhållen medkänsla bildade en utmanande vision av människans sårbarhet. Cela räknas till den grupp författare och konstnärer som på spanska brukar kallas Generación del 36, Generation 36, det vill säga de poeter, konstnärer och författare som verkade under och efter det spanska inbördeskriget, som pågick mellan 1936 och 1939.

Camilo José Cela föddes 1916 i Padrón, i Galicien i norra Spanien. Han publicerade sin första roman när han var 26 år gammal, vilket således var år 1942. Vid det laget var inbördeskriget redan över, och Francisco Francos diktatur styrde landet. Med den kom också den censur som gjorde att många poeter, författare och andra intellektuella flydde landet. För de som stannade innebar det drastiska konsekvenser, vilket Cela också fick uppleva: han uteslöts till exempel ur pressförbundet av de officiella censorerna, vilket innebar att hans namn inte längre kunde synas i media. Detta trots att Cela var lojal till Francoregimen, och till och med arbetade som spion åt Spaniens hemliga polis.

Hans första roman, La familia de Pasucal Duarte, är fortfarande en av Celas bäst kända romaner, kanske för att den hade så stort inflytande på den dåtida och kommande spanska litteraturen, framförallt den litteratur som skrevs i Spanien efter andra världskriget. Censuren påverkade också Cela på andra sätt, mest påtagligt genom att flera av hans romaner, bland annat hans andra roman, La colmena (Bikupan), först fick publiceras i Argentina, eftersom regimen, som i stort styrdes av den katolska kyrkan, ansåg att hans böcker var för omoraliska. 

Du som tycker om Camilo José Cela och spansk litteratur, och vill skapa en hemsida om den för att uppmärksamma spanska författare i Sverige, hittar ett bra webbhotell för hemsidan på misshosting.se.

Haruki Murakamis böcker har blivit internationella best-sellers som översatts till 50 olika språk. Några av hans mest omtalade och kända böcker är Norwegian Wood från 1987 (som gavs ut på svenska 2003), Fågeln som vrider upp världen från 1994 (som gavs ut på svenska 2007), Kafka på stranden från 2002 (som gavs ut på svenska 2006) och 1Q84 från 2009 (som gavs ut på svenska 2011). Hans böcker har sålts i miljontals exemplar utanför Japan, och en del av hans internationella framgångar kan kanske förklaras med att han inspirerats av västerländska författare som Kurt Vonnegut och Richard Brautigan. Hans stil kritiseras fortfarande av det japanska litterära etablissemanget för att vara ”ojapansk”. Hans böcker är ofta surrealistiska, melankoliska eller till och med fatalistiska, och behandlar teman som ensamhet och utanförskap.

Murakami föddes i Kyoto i Japan under babyboomen efter andra världskriget, 1949 för att vara mer exakt. Båda hans föräldrar undervisade i japansk litteratur, men Murakami influerades istället av västerländsk kultur via musik och litteratur. Den som har läst mycket av Murakamis författarskap kommer att känna igen sig i hans liv. Hans första jobb var till exempel i en skivaffär, precis som huvudkaraktären i Norwegian Wood, och efter att han avslutat sina studier (i drama vid Waseda University i Tokyo) öppnade han ett kafé och en jazzbar som han drev tillsammans med sin fru Yoko, inte olikt huvudpersonen i romanen South of the Border, West of the Sun.

Under sina första år som ”vuxen” skrev Murakami inget alls, utan sysslade bara med sitt café och sin bar. Inte förrän han blev 29 började han skriva. Han fick enligt honom själv inspirationen plötsligt, under en basebollmatch, då han insåg att han kunde skriva en roman. Han arbetade på sin första roman, Hear the Wind Sing, under flera månader, och skrev bara korta stunder varje dag efter jobbet på kaféet. När den var färdig skickade han in den till en tävling i litteratur, där han vann första pris. Denna framgång motiverade honom till att fortsätta skriva, och tack vare det kan vi som läsare idag njuta av hans verk.

Om du är ett fan av Murakamis böcker och skulle vilja besöka hans hemland och staden där han skrev sin första bok, hittar du hotell för alla smaker och plånböcker på Hotelltokyo.se.

Fantasy är en genre som inte bara finns inom litteraturen, utan också inom teater och film. Däremot kan den sägas ha sitt ursprung i litteraturen, ett ursprung som går längre tillbaka i tiden än man kanske tror. De första fantasyberättelserna var nämligen de myter och sagor som berättades under forntiden. I skriftlig form hittar man fantasy i så gamla böcker som Odysséen, Beowulf, Tusen och en natt och Legenden om Kung Artur. Dessa kan dock inte sägas tillhöra den moderna fantasygenren, eftersom fantasy har utvecklats och förändrats genom historien. Många menar att den moderna fantasyn har sin början på 1800-talet, med författare som William Morris och George McDonald. Morris’ verk (mer specifikt The Wood Between the Worlds, The House of the Wolfings och The Roots of the Mountain) tros ha inspirerat de numera klassiska fantasyförfattarna C. S. Lewis (som skrivit böckerna om Narnia) och J. R. R Tolkien (känd för sin Sagan om Ringen-trilogi).

Tolkien anses i sin tur ha banat väg för den moderna fantasyn i och med att hans böcker om Midgård, hober och Härskarringen blev så populära under 1960-talet. På många sätt kan Tolkiens verk sägas vara källmaterialet för fantasygenren, eftersom flera av de raser (som alver, orker, vättar, troll och trollkarlar) och teman (det onda mot det goda, till exempel) som förekommer i Sagan om Ringen har blivit schabloner inom genren. Andra typiska drag i en fantasyroman är att det onda representeras av en ond härskare med en ond, invaderande armé, medan det goda representeras av en ung hjälte. Hjälten är ofta ovetande om sitt öde förrän en utlösande dramatisk händelse sker, till exempel att hjältens by invaderas eller hans föräldrar mördas, och han tvingas fly. En annan typisk karaktär är den äldre, vise mannen som brukar agera som hjältens lärare och ledsagare. Det är dock viktigt att notera att långt ifrån alla fantasyromaner följer dessa schabloner. Exempel på författare som skriver mer okonventionell fantasy är Neil Gaiman, vars fantasyromaner utspelar sig i modern tid.

Ett problem som fantasygenren står inför idag är att många fortfarande anser att denna typ av böcker endast är för barn. Medan fantasygenren inte är för alla (precis som alla skönlitterära genrer) är det utan tvekan en genre för vuxna, med ofta mycket komplexa intriger och djupa teman. De som väntar kommer dock sannolikt att få vänta länge innan en fantasyförfattare vinner Nobelpriset.

Vilhelm Moberg är en författare som finns i många svenskars hjärtan. Hans romansvit Utvandrarna om familjen Nilsson och deras livsöde har rört flera generationer, och har utnämnts till den bästa svenska romanen under 1900-talet. Moberg själv har också fått en utmärkselse: århundradets främsta journalist. Han var nämligen inte bara författare av skönlitteratur, utan också journalist och samhällsdebattör.

Moberg föddes i ett soldattorp, och under sin uppväxt fick han en mycket begränsad skolgång: han gick i skola mellan 1906 och 1912, men undervisning hölls bara under fyra månader per år. Moberg hade dock själv läshuvud, och upptäckte tidigt litteraturen. Han både läste och skrev, och blev publicerad redan när han var 13 år gammal, efter att ha deltagit i en novelltävling för ungdomar. Förutom att skriva började han som ungdom också engagera sig i politiken, då han blev medlem i det lokala socialdemokratiska ungdomsförbundet och även var aktiv i nykterhetslogen.

Han skulle utöka sin begränsade studieid under sina sena tonår, då han studerade på folkhögskola i Grimslöv och sedan fortsatte vid Katrineholms praktiska läroverk. Under åren 1919-1922 hann Moberg med många saker. Han bytte position på ett flertal olika tidningar, och var bland annat chefredaktör på Vadstena Läns Tidning, och han genomförde sin värnplikt.

Mobergs första litterära verk, Raskens från 1927, fick hård kritik, något som vi nu vet skulle vända senare. Men till en början var det framförallt Moberg pjäser som gjorde honom populär. Om du vill ta del av Mobergs romaner och pjäser idag kan du till exempel göra det genom att lyssna på dem som ljudböcker. Du hittar ett stort utbud av ljudböcker på Storytel.se.

Moberg som debattör var starkt politiskt motsatt nationalsocialismen, kommunismen och fascismen, det vill säga alla former av totalitära rörelser. Han kritiserade bland annat den svenska regeringen för sitt agerande under andra världskriget, då han ansåg att vi varit för undfallande mot tyskarna. Moberg var också republikan, och debatterade flitigt för styrelseskicket under hela sin levnad. Han var en av Olof Palmes häftigaste kritiker, eftersom han menade att Palme var en hycklare, då Palme själv var uttalat republikan, men ändå till exempel deltog i firandet av kungens födelsedag.

Moberg dog en dramatisk död: han dränkte sig i augusti 1973, i en sjö utanför sitt eget hus. Kanske berodde det på att Moberg under sina sista levnadsår fick svårt att göra det han gjort mest under hela sitt liv: skriva. Det ledde till en depression som kan ha varit anledningen till att han tog sitt liv. Det är dock inte Mobergs dödsorsak som är anledningen till att han lever kvar idag, utan det litteraturarv han lämnade efter sig.