Sedan 1901 har Nobelpriset i litteratur, instiftat av Alfred Nobel, delats ut av Svenska Akademien. Det har blivit en av världens mest prestigefyllda litterära utmärkelser, men också en källa till debatt och diskussion. Denna artikel utforskar prisets fascinerande historia, de stormar det har skapat och dess djupgående betydelse för litteraturen och samhället i stort.

Alfred Nobels arv och vision

Alfred Nobel, mest känd som dynamitens uppfinnare, var också en passionerad litteraturälskare. I sitt testamente från 1895, testamenterade han en stor del av sin förmögenhet till att årligen belöna de som hade gjort mänskligheten den största nyttan inom bland annat litteratur. Priset skulle gå till den som ”inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning”. Denna formulering, medvetet öppen för tolkning, gav Svenska Akademien det krävande uppdraget att välja ut pristagare. Detta innebar att verk från vitt skilda kulturer och litterära traditioner skulle jämföras och värderas, vilket snabbt visade sig vara en komplex uppgift.

Att tolka det ”idealisk” – en ständigt föränderlig litteratursyn

Vad Nobel exakt menade med ”idealisk riktning” har varit föremål för ständig debatt och omvärdering. Under Svenska Akademiens tidiga år, starkt präglade av Carl David af Wirséns konservativa inflytande, tolkades begreppet som en klassisk, närmast viktoriansk, idealism. Författare som Bjørnstjerne Bjørnson och Rudyard Kipling belönades, medan mer radikala författarskap som Lev Tolstojs och Henrik Ibsens ignorerades. Beslutet att ge det allra första priset till Sully Prudhomme 1901, istället för den av många förväntade Tolstoj, väckte stark kritik, bland annat från August Strindberg. Mer information om detta finns på Wikipedia.

Från konservatism till globalt perspektiv

Under 1920-talet började en försiktig förskjutning mot en bredare tolkning, där humanistiska värden fick större utrymme. Detta banade väg för priser till författare som Thomas Mann och George Bernard Shaw. Efter andra världskrigets fasor blev det internationella perspektivet allt viktigare, och nydanande författare som Herman Hesse och William Faulkner uppmärksammades. Från 1986 tog Svenska Akademien ett tydligt steg mot en mer global inriktning, vilket resulterade i priser till Wole Soyinka och Toni Morrison. Idag är det oftast hela författarskapet, snarare än enskilda verk, som bedöms, och ”idealisk riktning” tolkas betydligt friare än tidigare. Svenska Akademien ger mer information om detta på sin hemsida.

Priset och dess kritiker

Trots sin prestige har Nobelpriset i litteratur aldrig undgått kritik. Återkommande anklagelser har handlat om eurocentrism, favorisering av svenska författare och en underrepresentation av kvinnor. Per Wästberg, tidigare ordförande för Nobelkommittén, har medgett att en eurocentrisk slagsida funnits historiskt. Vissa prisval har väckt särskilt starka reaktioner och blivit symboler för de utmaningar som priset står inför.

Kontroversiella pristagare och debatter

Valet av Pearl Buck 1938 ansågs av många vara förhastat, och John Steinbecks pris 1962 ifrågasattes starkt. Pris till författare med tydliga politiska ställningstaganden, som Aleksandr Solzjenitsyn (1970) och Czesław Miłosz, har också lett till intensiva diskussioner. Även interna händelser inom Svenska Akademien har skapat debatt. När Harry Martinson och Eyvind Johnson, båda ledamöter i Akademien, tilldelades priset 1974, väckte det starka reaktioner och anklagelser om jäv.

Krisen 2018 och dess efterspel

Den mest omvälvande krisen i prisets moderna historia inträffade 2018. Anklagelser om sexuella trakasserier och ekonomisk brottslighet, riktade mot en person med nära band till Svenska Akademien, skakade om institutionen i grunden. Detta ledde till en djup förtroendekris, flera avhopp från Akademien och ett ifrågasättande av prisets legitimitet. Som en direkt konsekvens sköts utdelningen av 2018 års pris upp, vilket Svenska Dagbladet rapporterade om.

Den Nya Akademien ett tillfälligt alternativ

För att, trots allt, uppmärksamma framstående litteratur 2018, bildades det tillfälliga initiativet Den Nya Akademien. Detta initiativ, som Göteborgs-Posten beskriver, samlade författare, bibliotekarier och andra kulturpersonligheter. Den Nya Akademien, med sin öppna nomineringsprocess och sitt fokus på litteraturens koppling till demokrati och empati, blev en symbol för litteraturens kraft även i tider av kris. Deras pris gick till Maryse Condé. Mer information om detta initiativ finns på Wikipedia.

Nobelprisets bestående betydelse

Trots alla kontroverser och kriser har Nobelpriset i litteratur en oomtvistlig betydelse. För pristagarna innebär det en enorm internationell uppmärksamhet och ofta en ökad läsekrets över hela världen. Priset bidrar till att sätta ljuset på litteraturens roll i samhället, främja läsning och stödja litteratur som utforskar viktiga mänskliga och samhälleliga frågor. Nobelpriset har också, som Kjell Espmark beskriver i sina böcker, bidragit till att omdefiniera vad som anses vara litterärt värde. Dessa böcker finns tillgängliga via Svenska Akademien.

Från Lagerlöf till Ernaux

Genom åren har Nobelpriset belönat en imponerande bredd av författarskap. Selma Lagerlöf, den första kvinnliga pristagaren 1909, blev en symbol för kvinnors intåg i litteraturen, vilket Forum för levande historia beskriver. Annie Ernaux, 2022 års pristagare, hyllas för sitt nyskapande sätt att utforska minnets och de kollektiva ramarnas betydelse, något som Stockholms universitet uppmärksammar. Dessa exempel visar prisets förmåga att spegla litteraturens utveckling och dess fortsatta relevans.

En levande spegel av samtiden

Nobelpriset i litteratur är mer än bara en utmärkelse; det är en levande spegel av sin samtid. Genom att följa prisets historia, med dess kontroverser, hyllningar och ständiga omprövningar, får vi en unik inblick i hur synen på litteratur och dess roll i samhället har förändrats över tid. Priset till Elfriede Jelinek 2004, som forskning.se rapporterar om, är ett exempel på hur priset kan lyfta fram litteratur som utmanar och utforskar komplexa samhällsfrågor. Den intensiva debatten kring Peter Handkes pris 2019, som Vox beskriver, visar på de etiska dilemman som priset ibland ställs inför. Nobelpriset i litteratur fortsätter att engagera, provocera och väcka debatt – vilket i sig är ett bevis på dess vitalitet och fortsatta betydelse.

Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates är ständigt tippad som en kandidat till nobelpriset. Hon är en otroligt produktiv författare och har skrivit över 60 romaner i eget namn och under pseudonym. Hon har dessutom även publicerat ett stort antal noveller, essäer och artiklar. Hon är professor i kreativt skrivande vid Princeton men undervisar för närvarande även vid Berkeley i USA. Oates är på grund av sin höga skrivtakt nästan ständigt aktuell med en bok. Oates arbetar alltid långa dagar för att kunna skriva så mycket som hon gör. Många av hennes böcker har hyllats unisont, andra blivit kritiserade.

Många kvinnor- nu också hon själv

Oates romaner utspelar sig ofta i norra USA, inte sällan runt Niagara. Oftast handlar böckerna om kvinnor av arbetarklass. Böckerna berättar ofta berättelser om människor som annars kanske inte är så synliga i litteraturen. Snart släpper Oates sina memoarer som utgår från hennes unga år, som flicka och ung kvinna. Boken behandlar hennes barndom och familjehistoria och berättar om hur Oates ständigt lever tillsammans med skrivandet och berättandet av historier. Att skriva om sig själv är inte nytt för Oates, tidigare har hon gett ut sina dagböcker. Hon har också skrivit om sorgen efter hennes förste makes död i boken ”Änkans bok”.

Vad ska man börja med?

Oates är i vanliga fall inte en särskilt svårtillgänglig författare. Hennes dagböcker har visserligen kritiserats för att vara tråkiga, men de allra flesta av hennes fiktiva romaner är ofta spännande och medryckande. Om man inte har läst Oates och inte riktigt vet var man ska börja är ett tips att börja med Blonde, som ofta nämns som en av Oates bästa böcker. I Blonde tar sig Oates an kvinnan och myten Marilyn Monroe. Boken baseras på Monroes liv, men är en fiktiv roman och gör inte anspråk på att vara en biografi. Andra böcker som rekommenderas att börja med är Fallen, Dödgrävarens dotter eller Älskade syster.

Margaret Atwood föddes 1939 i Kanada och bor fortfarande kvar där idag. Hon har ett stort intresse för sitt land och hon använder miljöer och atmosfärer därifrån när hon skriver sina böcker. Hon skriver i olika litterära genrer såsom science fiction, gotiska berättelser och även spökhistorier. Hon har skrivit många böcker genom åren och flera av dem har fått olika utmärkelser som Bookerpriset och Nelly Sachs pris. Margaret Atwood är inte bara författare utan hon är även poet och fungerar även som samhällskritiker där hon tar ställning för många saker som hon tror på.

Atwood säger sitt om yttrandefriheten

Författaren Asli Erdogan har nu suttit fängslad i fler än 90 dagar sedan hon blev arresterad av de turkiska myndigheterna. Erdogan, förutom att hon är författare, arbetar på den prokurdiska tidningen Özgür Gündem där hon skriver kolumner. Hon har fått årets Tucholskypris av svenska Pen. Atwood tar ställning för yttrandefriheten och har skickat ett stödbrev till kollegan Erdogan på initiativ av Internationella Pen. I brevet skriver hon om Erdogans förmåga att genom hennes ord forma kampen för frihet och yttrandefrihet. Internationella Pen skriver att tyvärr är Erdogans fall endast ett av många där flertalet författare blir gripna för att de utövar yttrandefriheten i sina länder.

Fantasy som genre

En litterär genre som är mycket populär bland läsare är fantasy. Den är besläktad med science fiction som Atwood ibland använder, men skiljer sig på några punkter. Fantasy är berättelser där man använder magi till stor del vilket inte är fallet i science fiction där berättelsen är grundad på mer vetenskapligt inriktad fiktion. I fantasy finns världar som påminner om sagovärldar eller västvärldens medeltid. Det finns ofta element som slott, drakar, prinsessor, hjältar och fiender i berättelserna. Fantasyberättelser har oftast ett stort antal karaktärer där det är tydligt vilka som är goda och vilka som är onda. Kampen mellan det onda och goda är ofta tema i dessa berättelser.

Ernest Hemingway är en av de där författarna man som litteraturintresserad nästan måste ha grundläggande koll på och gärna läst lite av. Klassiker som Den gamle och havet är troligtvis för evigt inskrivna i litteraturhistorien och även som journalist gjorde Hemingway viktiga insatser. Ernst har med sin speciella, återhållna, stil inspirerat många andra författare. Rent stilistiskt räknas han därför som en mycket viktig skribent. Även Hemingway som person är ett fascinerande kapitel som fängslat flera persontecknare. I denna bloggpost kommer du att kunna läsa om några av huvuddragen i hans intressanta och tyvärr lite för korta livshistoria.

Författarens tidiga karriär

Hemingway började sin bana som skribent i journalistyrket . Han sysslade mycket med sportjournalistik under pseudonymen Ring Lardner, Jr. Den goda journalistikens stilideal handlar om att vara sparsam med ord och skriva med undertext snarare än överdrifter. Detta sätt att skriva kom att känneteckna hans författargärning. Hemingway utvecklade stilen som kommit att kallas ”isbergstekniken”som handlar om det som kan anas i en berättelse – utan att det behöver skrivas rent ut. Hemingway såg redan tidigt i livet en hel del av världen och levde bland annat Fattig och lycklig i 1920-talets Paris. Dramatiska händelser under första världskriget fick honom att ta värvning. Efter att ha skadats i kriget återvände han till USA där han började skriva på allvar. Hela familjen Hemingway flyttade tillbaka till Paris och umgänget med andra författare och konstnärer var viktigt för honom under hans mest produktiva år som författare. Man kan säga att befann sig mitt i den litterära riktning som kommit att kallas modernismen.

Bittert slut för en stor berättare

Ernest Hemingways pappa, läkaren Clarence Hemingway, tog livet av sig 1928 efter några misslyckade ekonomiska affärer och på grund av ett melankoliskt sinnelag. Även om sonen hade svårt att förlåta honom brottades han själv med alkoholism och depressioner. Samtidigt hade han en stor personlighet och gjorde sig känd för sin enorma charm som genomlyste allt han tog sig för. Utom just skrivandet kanske – i stilen förblev han återhållsam. Under spanska inbördeskriget och andra världskriget gjorde han en viktig gärning som risktagande krigsreporter. 1954 fick Ernest Hemingway nobelpriset i litteratur. Inte minst för romanen Den gamle och havet som utkom 1952. Samma år råkade han ut för en flygkrasch och de kvardröjande sviterna efter den gjorde att han levde med smärta och mediciner som gav honom svåra depressioner. Spritmissbruk kom att spela en allt mer dominerande roll i hans liv. 1961 sköt han sig i huvudet med ett hagelgevär. Litteraturhistoriens kanske mest omtalade självmord.

Laura Esquivel är en mexikansk författare som föddes år 1950. Hennes kanske bäst kända roman är också hennes debutroman, Como agua para chocolate, och släpptes år 1989. Boken blev en enorm framgång i Mexiko, där den var den bäst säljande boken tre år i rad. Den gjorde även succé internationellt, och har översatts till över 20 olika språk, bland annat svenska. I Sverige fick boken titeln Kärlek het som chili. Boken har också filmatiserats, och filmversionen av boken släpptes år 1994, samtidigt som den engelska översättningen av boken publicerades. Den engelska titeln på både filmen och boken är Like Water for Chocolate.

I romanen, som utspelar sig i Mexiko i början av 1900-talet, mitt under den mexikanska revolutionen, får man följa dess huvudperson, Tita, och hennes livsöde. Esquivel använder sig av magisk realism, en genre som skapades av den colombianska författaren Gabriel García Márquez, och som sedan har använts av ett flertal andra stora författare, till exempel Isabel Allende från Chile. I Laura Esquivels roman yttrar sig den magiska realismen genom att Tita kan ingjuta de känslor hon känner i maten hon lagar. Om hon exempelvis bakar en tårta samtidigt som hon är mycket ledsen, kommer alla som äter av tårtan att känna samma sorgsenhet. Maten spelar således en mycket stor roll i boken, och varje del av boken (det finns sammanlagt tolv delar, namngivna efter årets månader) inleds med ett recept på en traditionell mexikansk rätt. I kapitlet lagar Tita rätten, och detta knyter på något sätt an till en viktig händelse i hennes liv. Om du skulle bli inspirerad av maten i boken, och vilja prova fler mexikanska rätter, kan du gå in på Matklubben.nu, där det finns tusentals recept från hela världen. Esquivel själv har sagt att hon fick idén till boken när hon stod och lagade recept från hennes mor och mormor, och att hon använde ett livsöde i hennes egen släkt som inspiration. Tita i romanen ska vara baserad på en gammelmoster till Esquivel, som förbjöds att gifta sig och tillbringade hela livet med att ta hand om sin mor.

Sedan framgångarna med hennes första roman, har Esquivel skrivit ytterligare sju romaner, varav den senaste publicerades år 2014.

När den svenska litteraturhistorien berättas i urval är det ingen som undgår att nämna en av vårt lands största diktare och dramatiker genom alla tider: August Strindberg. Han levde ett händelserikt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som kantades med en hel del skandaler, kvinnoaffärer och uppträden. Desto viktigare producerade han också en stor mängd litteratur som både samtiden och eftervärlden har tagit till sitt hjärta. Det har gjort att Strindberg ses som en av våra internationellt sett mest erkända författare. Hans böcker fortsätter att översättas till nya språk och hans dramer sätts upp på nya teatrar över hela världen.

Berättelsen om Strindberg tar sin början 1849 i Stockholm där Strindberg föds in i en familj utan några större kulturella ambitioner. Visst fanns det ett ständigt kulturintresse i familjen som Strindberg tog fasta på, men hans far arbetade som ångbåtskommissionär och var därmed ingen offentlig röst i den kulturella debatten. Till en början var inte heller August det. Han sysslade istället med att bedriva studier i Uppsala – med tvivelaktiga resultat – och att försöka skriva diktsamlingar. Genombrottet kom ganska snart när den stora förläggaren Bonniers beslöt sig för att ge ut hans böcker både i Sverige och utomlands. Snart hade Strindberg skapat sig ett namn som en talangfull författare med framtiden för sig.

En av Strindbergs mest berömda böcker, Röda Rummet, kom till under denna tid. Han hade knappt hunnit fylla 30 innan den blev utgiven. Den fick visserligen ett blandat mottagande av kritikerkåren, men allt efterhand har den kommit att bli en svensk klassiker. Boken skildrar Stockholms nöjesliv och har en satirisk udd som väckte uppmärksamhet i den lilla kulturvärlden. Den innehöll också en hel del mediekritik mot dåtidens största tidningar som Dagens Nyheter och Aftonbladet vilket kanske påverkade den ljumma kritiken.

Det var inte bara det skrivna ordet som intresserade Strindberg. Han var också djupt fascinerad av konst och fotografi. Det finns flera exempel på verk som Strindberg själv har satt ihop och de har sålts dyrt på auktion. Om du vill köpa konst och litografier borde du upptäcka Yrjö Edelmann och hans konstnärskap.

Spanska författare är generellt relativt okända för svenska läsare. Av de spanskspråkiga författarna är det framförallt latinamerikanska författare som blivit välkända i vår del av världen, som Gabriel García Márquez, Isabel Allende, Roberto Bolaño och Julio Cortázar, för att bara nämna några. Men en spansk författare som i alla fall borde vara någorlunda bekant även för svenskar är Camilo José Cela.

De som inte kände till Cela sedan tidigare lärde känna honom som författare då han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1989. I juryns motivering kunde man bland annat läsa att han hade en rik och intensiv prosa, som med återhållen medkänsla bildade en utmanande vision av människans sårbarhet. Cela räknas till den grupp författare och konstnärer som på spanska brukar kallas Generación del 36, Generation 36, det vill säga de poeter, konstnärer och författare som verkade under och efter det spanska inbördeskriget, som pågick mellan 1936 och 1939.

Camilo José Cela föddes 1916 i Padrón, i Galicien i norra Spanien. Han publicerade sin första roman när han var 26 år gammal, vilket således var år 1942. Vid det laget var inbördeskriget redan över, och Francisco Francos diktatur styrde landet. Med den kom också den censur som gjorde att många poeter, författare och andra intellektuella flydde landet. För de som stannade innebar det drastiska konsekvenser, vilket Cela också fick uppleva: han uteslöts till exempel ur pressförbundet av de officiella censorerna, vilket innebar att hans namn inte längre kunde synas i media. Detta trots att Cela var lojal till Francoregimen, och till och med arbetade som spion åt Spaniens hemliga polis.

Hans första roman, La familia de Pasucal Duarte, är fortfarande en av Celas bäst kända romaner, kanske för att den hade så stort inflytande på den dåtida och kommande spanska litteraturen, framförallt den litteratur som skrevs i Spanien efter andra världskriget. Censuren påverkade också Cela på andra sätt, mest påtagligt genom att flera av hans romaner, bland annat hans andra roman, La colmena (Bikupan), först fick publiceras i Argentina, eftersom regimen, som i stort styrdes av den katolska kyrkan, ansåg att hans böcker var för omoraliska. 

Du som tycker om Camilo José Cela och spansk litteratur, och vill skapa en hemsida om den för att uppmärksamma spanska författare i Sverige, hittar ett bra webbhotell för hemsidan på misshosting.se.

När Mario Vargas Llosa fick Nobelpriset 2010 var det bara kröningen av en lång och distingerad karriär. Då hade han redan i ett halvt sekel varit ett känt namn i litterära kretsar i och många såg utmärkelsen som ett naturligt steg för peruanen som aldrig slutat att förvåna sina läsare. Han har gjort sig känd som en provokativ, omväxlande och underhållande författare som skrivit ett antal böcker som numera räknas till klassikerna inom latinamerikansk litteratur. Tillsammans med kollegor som Gabriel Garcia Marquez och Carlos Fuentes hör han till de författare som utgjorde den latinamerikanska boomen på 1960- och 70-talet.

Vargas Llosa föddes i den peruanska staden Arequiba år 1935 och det är en miljö som han ofta har återvänt till i sina böcker. Han började redan som tonåring skriva både poesi och dramatik innan han fick jobb som journalist. Det ledde till att han kunde publicera alster allt oftare och han blev snabbt ett respekterat namn. Under sin studietid flyttade han först till Madrid för att läsa vid Complutense-universitet och sedan Paris, där hans författarkarriär tog fart på riktigt. Där träffade han också sin andra fru, Patricia. Vargas Llosas första fru, Julia, var en bekant till familjen och deras kärlekshistoria skulle senare beskrivas i Vargas Llosas roman Tant Julia och författaren.

Därefter väntade ett par årtionden där Vargas Llosa fortsatte att vara produktiv och regelbundet släppe nya romaner. År 1965 kom Det gröna huset, som än idag fortsätter att vara ett av Vargas Llosas mest lästa verk. Tre år senare gav han ut Samtal i katedralen där han berör många av de sociala och politiska brister som han bevittnade under sin uppväxt. Under en period frångick Vargas Llosa sin vanliga tematik och började istället experimentera med mer lättsamma ämnen. Hans böcker antog en mer humoristisk ton vilket gör att många litteraturvetare menar att Vargas Llosas böcker kan delas upp i flera avskilda perioder.

Vargas Llosa är aktiv än i dag och hans senaste bok kom ut 2006. Den hette Den stygga flickans rackartyg och möttes av mycket hyllningar från kritiker. Om man vill köpa en bra säng att ligga och läsa i så kan man göra det på Sleepo.se.

Haruki Murakamis böcker har blivit internationella best-sellers som översatts till 50 olika språk. Några av hans mest omtalade och kända böcker är Norwegian Wood från 1987 (som gavs ut på svenska 2003), Fågeln som vrider upp världen från 1994 (som gavs ut på svenska 2007), Kafka på stranden från 2002 (som gavs ut på svenska 2006) och 1Q84 från 2009 (som gavs ut på svenska 2011). Hans böcker har sålts i miljontals exemplar utanför Japan, och en del av hans internationella framgångar kan kanske förklaras med att han inspirerats av västerländska författare som Kurt Vonnegut och Richard Brautigan. Hans stil kritiseras fortfarande av det japanska litterära etablissemanget för att vara ”ojapansk”. Hans böcker är ofta surrealistiska, melankoliska eller till och med fatalistiska, och behandlar teman som ensamhet och utanförskap.

Murakami föddes i Kyoto i Japan under babyboomen efter andra världskriget, 1949 för att vara mer exakt. Båda hans föräldrar undervisade i japansk litteratur, men Murakami influerades istället av västerländsk kultur via musik och litteratur. Den som har läst mycket av Murakamis författarskap kommer att känna igen sig i hans liv. Hans första jobb var till exempel i en skivaffär, precis som huvudkaraktären i Norwegian Wood, och efter att han avslutat sina studier (i drama vid Waseda University i Tokyo) öppnade han ett kafé och en jazzbar som han drev tillsammans med sin fru Yoko, inte olikt huvudpersonen i romanen South of the Border, West of the Sun.

Under sina första år som ”vuxen” skrev Murakami inget alls, utan sysslade bara med sitt café och sin bar. Inte förrän han blev 29 började han skriva. Han fick enligt honom själv inspirationen plötsligt, under en basebollmatch, då han insåg att han kunde skriva en roman. Han arbetade på sin första roman, Hear the Wind Sing, under flera månader, och skrev bara korta stunder varje dag efter jobbet på kaféet. När den var färdig skickade han in den till en tävling i litteratur, där han vann första pris. Denna framgång motiverade honom till att fortsätta skriva, och tack vare det kan vi som läsare idag njuta av hans verk.

Om du är ett fan av Murakamis böcker och skulle vilja besöka hans hemland och staden där han skrev sin första bok, hittar du hotell för alla smaker och plånböcker på Hotelltokyo.se.

Fantasy är en genre som inte bara finns inom litteraturen, utan också inom teater och film. Däremot kan den sägas ha sitt ursprung i litteraturen, ett ursprung som går längre tillbaka i tiden än man kanske tror. De första fantasyberättelserna var nämligen de myter och sagor som berättades under forntiden. I skriftlig form hittar man fantasy i så gamla böcker som Odysséen, Beowulf, Tusen och en natt och Legenden om Kung Artur. Dessa kan dock inte sägas tillhöra den moderna fantasygenren, eftersom fantasy har utvecklats och förändrats genom historien. Många menar att den moderna fantasyn har sin början på 1800-talet, med författare som William Morris och George McDonald. Morris’ verk (mer specifikt The Wood Between the Worlds, The House of the Wolfings och The Roots of the Mountain) tros ha inspirerat de numera klassiska fantasyförfattarna C. S. Lewis (som skrivit böckerna om Narnia) och J. R. R Tolkien (känd för sin Sagan om Ringen-trilogi).

Tolkien anses i sin tur ha banat väg för den moderna fantasyn i och med att hans böcker om Midgård, hober och Härskarringen blev så populära under 1960-talet. På många sätt kan Tolkiens verk sägas vara källmaterialet för fantasygenren, eftersom flera av de raser (som alver, orker, vättar, troll och trollkarlar) och teman (det onda mot det goda, till exempel) som förekommer i Sagan om Ringen har blivit schabloner inom genren. Andra typiska drag i en fantasyroman är att det onda representeras av en ond härskare med en ond, invaderande armé, medan det goda representeras av en ung hjälte. Hjälten är ofta ovetande om sitt öde förrän en utlösande dramatisk händelse sker, till exempel att hjältens by invaderas eller hans föräldrar mördas, och han tvingas fly. En annan typisk karaktär är den äldre, vise mannen som brukar agera som hjältens lärare och ledsagare. Det är dock viktigt att notera att långt ifrån alla fantasyromaner följer dessa schabloner. Exempel på författare som skriver mer okonventionell fantasy är Neil Gaiman, vars fantasyromaner utspelar sig i modern tid.

Ett problem som fantasygenren står inför idag är att många fortfarande anser att denna typ av böcker endast är för barn. Medan fantasygenren inte är för alla (precis som alla skönlitterära genrer) är det utan tvekan en genre för vuxna, med ofta mycket komplexa intriger och djupa teman. De som väntar kommer dock sannolikt att få vänta länge innan en fantasyförfattare vinner Nobelpriset.